Till våra älskade ungdomar i Gottsunda

Du känner inte mig men jag har sett dig, i Gottsunda centrums korridorer tillsammans med dina polare, på biblioteket vid schackbrädorna, utanför centrum en sen kväll alldeles uttråkad med dina tjejkompisar, på badet full av bus och glädje, på fotbollsplanen på Gipen en sen sommarkväll när det både regnar och solen lyser, på en högljudd moped och utan hjälm, på Gottsunda teaterscen med en strålande närvaro, på skolgården alldeles nervös inför första skoldagen. Du är den ungdom som ger sin stol på bussen, som hjälper sin mamma med matkassorna på Willys eller som när kvinnans hund slet sig loss sprang efter och räddade livet på både chihuahuan och bilisten. 

Ja, du har många ansikten men en sak är du inte. Du är ingen looser. Du är Sveriges framtid och vi är många som tror på dig, ovillkorligt. Varför säger jag det här? För att jag var du en gång i tiden för länge sedan. Alla hade en åsikt om vem jag skulle vara, hur jag skulle bete mig, vad jag var tvungen att bevisa för att vara värd någonting. Och vet du vad, med åren upptäckte jag att det var bullshit. Jag var värd någonting, inte för att jag var duktig på något speciellt utan för att alla människor föds med ett eget värde. Och just du som läser det här, just du är alldeles speciell. Ingen kan tala om för dig vad du är värd. Ingen kan bestämma vem du är eller hur du ska leva. För du äger din kropp, dina tankar och ditt liv. Ingen annan. Nej, jag påstår inte att du kan bli vem du vill. Det är också bullshit. Du är redan någon, du är du. 

Och det här med utbildning och jobb, ja låt mig säga dig som det är, det gäller att kämpa hårt och länge för det man vill. 

Men det finns en sak du absolut INTE får göra. Sluta tro på dig själv. 

Erik var en man som överlevde koncentrationslägren, han sa till mig när jag var ung “Varför är du så elak mot dig själv, du gör dina fienders jobb!”.

För att kunna förändra världen måste du först förändra dig själv, du måste sluta tro på att ditt område är skit, att det är skitsamma om jag förstör något för ingen bryr sig ändå, eller alla tycker redan att du är dum i huvudet, jaaa du fattar, eller hur? Du har säkert sagt så någon gång eller hört dina vänner säga det. 

Den berömda Einstein sa en gång ”min enda talang är att jag är nyfiken”. Vad sägs om att vara nyfiken på dig själv? Vad skulle hända om du frågade dig själv ”vem är det som bestämmer hur jag ser på mig själv”? 

Hanna Arendt var en filosof som sa att hur människor ser på sig själva bestäms av var de bor eller vad de jobbar med och med vilka de umgås. Okej, låt oss säga det rent ut, om idioter tycker att du bor på ett dåligt ställe, ska du då se dig själv som en dålig människa? Nej. Återigen tänk på vad Erik sa, om du är elak mot dig själv gör du jobbet åt dina fiender. Och vilka är fienden? Det är inte 

polisen i alla fall. Det är värre än så. Det är egenskapen hos människor att behöva se ner på andra för att må bra själva. När du blir äldre kommer du att upptäcka att du också bär på en liten fiende inom dig. Fast det där tar vi en annan gång. Just nu vill jag bara säga dig att vi ser Dig. Vi är mammor, lärare, bibliotekarier, kassörskor, grannar, gamla dagisfröknar, din favoritmorbror eller din förre detta fritidspersonal, you name it, vi ser dig. Inte så att vi tillhör en hemlig sekt eller så utan vi är människor som finns runt omkring dig och som tror på dig 

mer än du förstår just nu. Vi är beredda att hjälpa och stödja dig, men du, du måste kämpa med oss, inte emot dig själv. Och du måste sluta tro på allt skit folk säger om vårt område, vad andra säger eller tycker avslöjar mer om dem själva än du tror. 

Var alltid nyfiken, det är enda sättet att avslöja lögnerna och växa av sanningarna. 

Sommar. Semester. Sex.

Hon var lika gammal som jag. Men visste inte hur man hade sex. Hur det fungerade. Med vad hade man sex? Fast hon visste att man inte gjorde det på bussar, allmänna utrymmen eller på kafé. Och hon visste att våldtäkt var dåligt. Fast inte varför. För vad händer under en våldtäkt? Om du såg henne på stan skulle du aldrig kunnat gissa att hon hade utvecklingsstörning och lindrig autism. Du skulle aldrig heller veta hur mycket hon längtade efter att någon rörde vid henne. På ett sexuellt sätt.

Vi som är invecklingsstörda pratar öppet om vad vi ska göra under sommaren, hur lång eller kort vår semester är eller om vi har semester över huvud taget. Men vi pratar inte om sex med varandra. Varför?
De flesta invecklingsstörda säger att sex är något privat. Men jag frågar dig, är det verkligen det?Och hur kan vi säga det utan att först ha kommit överens om VAD sex är?
Sex är faktiskt ett samlingsbegrepp för de olika sexuella aktiviteter som personer kan ägna sig åt ensamma eller tillsammans med andra, begreppet kan också stå för allt som en person gör för att uppnå sexuell njutning. I stort sett kan sex vara allt från penetrering till att hålla varandras händer, om du tänder på det. Sex kan vara en förtryckt rättighet eller en politisk fråga.
Så vi säger oss inte vilja prata om sex med andra men ändå är vi väldigt aktiva när det gäller att reagera på Facebook om andras sexualitet eller sexuella handlingar. Men är vi lika aktiva när det gäller att undersöka vad som är bra sex för oss?

Sex och könsorgan har ett likhetstecken med snusk och tabu. Även om ordet fitta tros komma från fornsvenskans fitja med betydelsen våt ängsmark, och även om de flesta av oss kom till världen just genom en våt ängsmark, så anses det som något fult. Varför? Vilka är det som vinner på att göra våra kroppar till något fult? Vilka är det som vinner på att inte vilja prata om sex?

Filosofen och historikern Michel Foucault beskriver det moderna samhället i ”Sexualitetens historia” som ”scientia sexualis”, där sexualitet överlämnats till forskare och vetenskapsmän. Besattheten att definiera sexualitet är för att kunna kontrollera den.

I boken Den sårade divan av idéhistorikern Karin Johannisson, finns det ett utdrag från Socialstyrelsens vägledning kring så kallat samhällsfarliga kvinnotyper från 1925. Sexuellt aktiva kvinnor beskrivs som nymfomaner eller vampyrer och berglärkor.
Vi skulle kunna intala oss själva att allt är mycket bättre i dag. Det vore rätt skönt. Då slapp vi göra något. Jag menar det är ändå sommar och allt det där skedde för så länge sedan. Eller?
Om jag säger Orlando? Om jag säger våldtäksdomen i Sverige 2015 där en 24-åring tog hem en 13-åring men gick fri för att han “trodde hon var 15 eftersom hon såg äldre ut”? Eller om jag påminner dig om alla påhopp inom barn-och ungdomsidrotten där vuxna människor skriker “jävla hora” och “bögjävel”? Men vi har så klart inte hatbrott mot homosexuella i Sverige. Och alla med utvecklingsstörning är trygga för de slipper blir utsatta för övergrepp.  Och alla unga grabbar vet hur de ska tillfredsställa sin partner i stället för att tvinga sig på en medvetslös tjej …  Hmmm ...

När jag har workshopar om sex för barn-och ungdomar eller människor med utvecklingsstörning, är den största behållningen för alla att få diskutera fritt. Utan att avslöja våra preferenser eller erfarenheter, för det är privat. Men att få ställa frågor och tillsammans försöka hitta svar eller fler frågor, det är det viktigaste. För det är så vi utvecklas. Genom att ifrågasätta normer stoppar vi dem som styr oss till tystnad och skamkänslor med rädsla som maktmedel.
Sommaren är här, ta semester från dina fördomar och undersök lustens anatomi. 

Jag är ingen God människa

Jag är en bristfällig, fördomsfull och argsint medmänniska som begår tusen misstag varje dag.

Vår vänskap började när han skrek “Vem fan har gett dig rätten att tro på mig!?”.

Rullstolen hotade att välta av hans ilska. Men jag gav mig inte, han skulle lära sig texten, han skulle fixa scenen oavsett diagnos eller självbild.

Jag är ingen god människa, nej jag menar det, jag koketterar inte med ödmjukheten. Jag är överjävlig när jag tror på något. När jag är på ett uppdrag. När jag ser bakom människors försvarsmurar.

När jag var liten ville jag bli en piratprinsessa. Mitt rum var fullt av olika sortens svärd. (Av plast.) Jag såg framför mig hur jag stod i fören med håret svajandes i vinden och skrek order till mina mannar. Lite grann såsom jag gör i dag när jag jobbar som regissör. Fast när jag var liten sa alla till mig att det var omöjligt att hitta ett jobb som pirat. Så lite folk visste på den tiden. Hur som helst slutade jag att berätta om mina drömmar eftersom alla envisades med att antingen skratta åt mig eller klappa mig på huvudet. Lärarna skickade mig titt som tätt till rektorn. Antingen sa jag fel saker, eller så ifrågasatte jag lärarinnan eller så ville jag inte göra något jag inte såg någon mening i att göra. Nej jag var inte lat eller kaxig. Jag tänkte bara annorlunda men visste inte om att det var annorlunda och därför fel.

Den enda som riktigt lyssnade var Lola. Hon brukade säga att det skulle ha varit enklare om jag hade fötts som pojke. För pojkar kunde bete sig fel och då ansågs de som modiga. Det visste hon helt säkert eftersom hon fötts som pojke. Jag brukade erbjuda mig att byta kropp med henne, mest för att jag ville slippa göra fel hela tiden. Vad jag inte förstod var varför hennes kropp skulle vara fel. Hon hade de vackraste ben jag hade sett och de andra damerna på gatan som var klädda som Lola brukade kalla henne för Marlene Dietrich. Mamma berättade då att Marlene var en sångerska som hade sagt nej till Hitler och var därför en hjältinna. Jag trodde att min Lola var en hjältinna. Alltså kunde hon vara med i mitt piratskepp.

Sista gången jag såg Lola var hon på dåligt humör. Tydligen hade det att göra med alla herrarna som hon brukade gå iväg med. Gifta män som gick i kyrkan varje söndag. Samma män som sparkade ihjäl henne i en smutsig gränd mitt i Barcelonas turistkvarter.

Jag och många andra har växt upp i katolskstyrda länder fulla av Goda människor som viftar med bibeln och säger att kroppen är syndig, äcklig och ska bestraffas, döljas.

Människor som på grund av att de är gudsfruktiga och goda människor inte kan göra fel.

Jag har även växt upp i Sverige med människor som har en självbild av goda medmänniskor och inte heller velat se sin egen fördomsfullhet. Dessa människor är minst lika farliga som stridslystna talibaner.

Så nej, jag är ingen god människa, jag är en bristfällig, fördomsfull och argsint medmänniska som begår tusen misstag varje dag. Men de jag jobbar med ska aldrig behöva skämmas för vilka de är, för sina misstag eller brister. För som min koleriske vän sa ”Det är inte jag som har ett handikapp, det är samhället som är handikappat”.

Sveriges smärtsamma dans mot förändring

Under den heta sommarsolen lärde jag mig att min sorg kunde bli min styrka.

Solen är aldrig så obarmhärtig som där det finns sand. Den klär av dig och får din hud att vibrera. Så där som bra historier också kan göra. Pepe var en pensionerad boxare som varje sommar bosatte sig vid Sitges stränder. Vår vänskap började som en byteshandel. Vi bytte hans pan amb tomaca mot min glass. Hans oändliga källa av berättelser från spanska inbördeskriget i utbyte mot att jag lärde mig katalanska.

Via hans röst förflyttades jag till 1938, den sista stora striden vid Ebrons stränder. Genom hans ord såg jag hur hans modiga kamrater kämpade intill sista andetaget mot fascismen. Under den brännande solen fick jag lära känna den mest smärtsamma kärlekshistorien. Min kropp darrade av gråt när Manuelas ben sprängdes bort. Manuela som älskade att dansa sevillanas men aldrig kunde hålla takten. Hon dog skräckslagen och skrikandes i en lerpöl. Efter dessa historier ville Pepe vara ensam en stund. Jag tog med mig historierna till vattnet och försökte ena himlen och jorden med vår sorg.

Människorna i Sverige är så rädda för förändring. Man säger till varandra att bara för att man blir föräldrar behöver inte relationen bli annorlunda. Man säger till varandra att bara för att man skiljer sig så behöver man inte bli förändrad. Man säger till varandra att bara för att ens föräldrar dör behöver inte livet förändras. Varför lär man ut att undvika förändring? Att undvika sorg och smärta? Varför missbrukar man mindfulness för att hindra ilskan från att slita sönder lögnerna om livet?

Under den heta sommarsolen lärde jag mig att min sorg kunde bli min styrka. Alla jag förlorat, allt ont jag hade överlevt, alla länder jag lämnat bakom mig, de smärtade för att livet är smärtsamt. Men inne i smärtan finns det en melodi som får oss att dansa in i oss själva, som får oss att öppna ögonen och släppa in ljuset.

Pepe hade det största leendet jag någonsin sett i mitt liv. Varför han ägnade så mycket tid åt mig kommer jag aldrig få veta. Han dog bortglömd från historieböckerna, denna gladlynta krigare från Spaniens inbördeskrig.

I dag har vi många Pepes i Sverige, de sitter bakom ratten på bussen, de sitter i meningslös väntan på flyktingförläggningar, de sitter i regeringskansliet. Sverige är under ständig förändring. Men någonstans har vi gått vilse i tron på att vår välfärd innebär att vi kan gömma undan oss från världen. I rädsla för smärtan i att förändras. Men vad är Sverige? Vad innebär det att vara svensk?Vad är svensk demokrati?

För Pepe var svenskar kamraterna från Branting-kompaniet som stred vid hans sida. För honom var det en ära att vara vän till en svensk ättling. För mig var det en befrielse att ha en vän som behandlade mig med kärleksfull respekt. Än i dag finns han hos mig. Och när du läser dessa rader är Pepe en del av ditt liv också. Så låt mig vara så fräck att föreslå att nästa gång du dansar –ägna en tanke åt Pepe och hans Manuela. 

Jag vill ge dig vingar

Vem kommer att kunna älska varje cell i hans kropp såsom jag gör?

Vi sitter på Shiphols flygplats, trötta efter nästan 20 timmars resa från Patagonien. Vi är inga flyktingar. Vi är privilegierade, reser för att träffa släkten utomlands. Jag tittar på min härligt solbrända son. I handen håller jag hans svenska pass. Är han svensk? Jag frågar honom och han tittar på mig med sina djupbruna ögon. Ja. Ett svar lika kort som tystnaden var lång innan han svarade. För så är han, denna unga man som håller på att växa ifrån mig. Han är en blandning av argentinare, ryssar, tyskar, panamaner, svenskar. Han är La Nueva Rasa. Han är också oerhört lugn till sättet, härligt introvert så där som alla stora 12­åriga filosofer kan vara.

Lite längre bort ligger några finska tjejer på golvet och blockerar vägen för alla. Mitt hjärta delar sig i två läger. Delvis hurrar den för att dagens unga tjejer tar för sig utan att be om lov. Delvis inser jag att de tagit efter ett ”manligt beteende” där man inte tar hänsyn till andra. Jag frågar min son vad han tycker ”Det är inte så schysst att vara i vägen, man liksom vinner ingenting på det”. Folk tenderar att tro att min son är en flicka på grund av hans långa hår. Det stör honom inte. Det är inget fel i att vara tjej säger han. Ja det kan han säga för att han är trygg i sig själv, för att vi har alltid försökt tänka till kring normer och fördomar. Det är då en hemsk insikt slår till. Att jag kan dö. Kanske beror det på att vi är på en flygplats, kanske är det min neurotiska sida, men ångesten överväldigar mig. Vem kommer att kunna älska varje cell i hans kropp såsom jag gör? Vem kommer att kunna vägleda honom genom denna djungel av ormlika förståsigpåare, av godtrogna moralister och framför allt av en rasifierande samhällsstruktur!?

När min son var sex år tittade vi på ett barnprogram där barn skulle ställa svåra frågor. Missnöjd med barnens frågor tittade han på mig och sa ”det var väl inga svåra frågor, det jag vill veta är varför jag är jag och inte någon annan”.
Min son, jag har inte glömt din fråga. Men jag tänker inte ge dig ett svar. För jag vill att du ska fortsätta vara en självständigt tänkande, kärleksfull person som agerar enligt dina inre övertygelser. Priset för det är en ständigt blödande själ. Vad är belöningen undrar du? Fast du vet redan att det inte finns någon sådan. Jag har inte uppfostrat dig att göra det du måste göra för att få en belöning. Jag har velat ge dig vingar. Jag har velat ge dig den smärtsamma friheten att få vara den du är på dina villkor. Det är därför jag är så rädd att dö ifrån dig. För att ingen orkar göra detta ensam. Man måste få ha ovillkorlig kärlek för att orka älska. För att orka vara den man är. För att våga göra det som är rätt i stället för det som är lätt. 

  

Tjejerna på flygplatsen hade säkert fått ovillkorlig kärlek. Men det räckte inte för att göra det som var rätt. 

Älskade unge, ditt riktiga pass är dina funderingar, dina rötter dina landningplatser och ditt agerande flyget som tar dig dit du bestämmer. Och nu hoppas jag att flyget inte störtar.