Jag är ingen God människa

Jag är en bristfällig, fördomsfull och argsint medmänniska som begår tusen misstag varje dag.

Vår vänskap började när han skrek “Vem fan har gett dig rätten att tro på mig!?”.

Rullstolen hotade att välta av hans ilska. Men jag gav mig inte, han skulle lära sig texten, han skulle fixa scenen oavsett diagnos eller självbild.

Jag är ingen god människa, nej jag menar det, jag koketterar inte med ödmjukheten. Jag är överjävlig när jag tror på något. När jag är på ett uppdrag. När jag ser bakom människors försvarsmurar.

När jag var liten ville jag bli en piratprinsessa. Mitt rum var fullt av olika sortens svärd. (Av plast.) Jag såg framför mig hur jag stod i fören med håret svajandes i vinden och skrek order till mina mannar. Lite grann såsom jag gör i dag när jag jobbar som regissör. Fast när jag var liten sa alla till mig att det var omöjligt att hitta ett jobb som pirat. Så lite folk visste på den tiden. Hur som helst slutade jag att berätta om mina drömmar eftersom alla envisades med att antingen skratta åt mig eller klappa mig på huvudet. Lärarna skickade mig titt som tätt till rektorn. Antingen sa jag fel saker, eller så ifrågasatte jag lärarinnan eller så ville jag inte göra något jag inte såg någon mening i att göra. Nej jag var inte lat eller kaxig. Jag tänkte bara annorlunda men visste inte om att det var annorlunda och därför fel.

Den enda som riktigt lyssnade var Lola. Hon brukade säga att det skulle ha varit enklare om jag hade fötts som pojke. För pojkar kunde bete sig fel och då ansågs de som modiga. Det visste hon helt säkert eftersom hon fötts som pojke. Jag brukade erbjuda mig att byta kropp med henne, mest för att jag ville slippa göra fel hela tiden. Vad jag inte förstod var varför hennes kropp skulle vara fel. Hon hade de vackraste ben jag hade sett och de andra damerna på gatan som var klädda som Lola brukade kalla henne för Marlene Dietrich. Mamma berättade då att Marlene var en sångerska som hade sagt nej till Hitler och var därför en hjältinna. Jag trodde att min Lola var en hjältinna. Alltså kunde hon vara med i mitt piratskepp.

Sista gången jag såg Lola var hon på dåligt humör. Tydligen hade det att göra med alla herrarna som hon brukade gå iväg med. Gifta män som gick i kyrkan varje söndag. Samma män som sparkade ihjäl henne i en smutsig gränd mitt i Barcelonas turistkvarter.

Jag och många andra har växt upp i katolskstyrda länder fulla av Goda människor som viftar med bibeln och säger att kroppen är syndig, äcklig och ska bestraffas, döljas.

Människor som på grund av att de är gudsfruktiga och goda människor inte kan göra fel.

Jag har även växt upp i Sverige med människor som har en självbild av goda medmänniskor och inte heller velat se sin egen fördomsfullhet. Dessa människor är minst lika farliga som stridslystna talibaner.

Så nej, jag är ingen god människa, jag är en bristfällig, fördomsfull och argsint medmänniska som begår tusen misstag varje dag. Men de jag jobbar med ska aldrig behöva skämmas för vilka de är, för sina misstag eller brister. För som min koleriske vän sa ”Det är inte jag som har ett handikapp, det är samhället som är handikappat”.